I won't let me love him.

Det är som om du står och siktar mot mig med en pistol, och vid minsta tecken på avfyrning drar jag fram min sköld för att undvika att bli träffad.

Jävlar vad klyschigt det låter, med det är exakt så jag känner. Jag har byggt upp en jävla stenmur runt mitt hjärta som är näst intill omöjlig att ta sig igenom. För en sekund lät jag den rasa, för vår skull. Men plötsligt kom känslan av tvekan och besvikelse smygade och *poff* så var muren uppbyggd igen.

Varför har jag blivit sån? Jag har alltid varit så öppen för nya chanser och tillfällen, men nu stänger jag in mig i mig själv för att slippa hantera fiaskon. Jag blir så arg! Och jag tar ut min ilska över dig, skyller ifrån mig som en barnunge, när jag i själva verket vet att det är mig själv jag är arg på.

Ingen bra start. Känns som om jag måste lära känna mig själv igen innan jag släpper in någon annan..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0